Lallerstedt och fiskbullarna

Jag kan inte låta bli att låta tankarna spinna vidare på hur det kanske gick till när denna fantastiska skapelse tog form. En kokbok med en massa olika recept. Alla med fiskbullar som huvudingrediens.

Året är 1990. Erik är 44 år och han står mitt i karriären. Det var fyra år sedan han öppnade sin restaurang Eriks i gamla stan i Stockholm. Och förra året öppnade han Eriks bakficka på Östermalm. Det går bra, och allt flyter på. Fyra år senare skulle han komma att ta över lyxkrogen Gondolen, men det vet han ännu inte om.

Kanske kände Erik marknadschefen på ABBA som äger fiskbullefabriken. Låt oss kalla honom Johan. Här är några alternativa scenarier jag ser framför mig.

 

Scen 1.

Onsdag förmiddag på Eriks bakficka. Restaurangen har inte öppnat än. Johan och Erik sitter vid ett avskilt bord och pratar lågmält. I köket håller personalen på att förbereda lunchen och det doftar av lök och husets Wallenbergare från köket.

Johan: – Men för fan Erik. Kom igen. Ledningen har ögonen på mig och det kommer att bli ett jävla liv om inte jag lyckas vända på siffrorna kommande kvartal. Då är jag rökt.

Erik: – Du kan inte mena allvar. Du vill alltså att jag ska fronta en kokbok. Med recept på fiskbullar. Och det är jag som ska ta fram recepten. Över min döda kropp!

Johan: – Du måste hjälpa mig nu. Jag får sparken. Vad ska jag säga till Mona? Och ungarna? Ungarna Erik, vad ska jag säga till dem? Att vi tyvärr måste flytta? Att det inte blir några julklappar i år? Vi är väl vänner? Har inte jag alltid ställt upp för dig kanske? Backat dig i alla väder… Va?… Erik? Jag har ju till och med varit tvungen att hålla käft i alla år om ditt det där prasslet med servitrisen efter invigningen av Eriks. Du måste hjälpa mig nu. Du är skyldig mig det här Erik.

Erik: *suckar djupt* – Jaja vi kör väl då. På ett villkor. Jag kommer aldrig att ställa upp med bild på mig på framsidan av boken.

RIDÅ!

 

Scen 2.

I telefon, artighetsfraserna är avklarade:

Erik: – Jo, du. Jag fick en sån jävla kanonidé. Lyssna här. Tänk dig en kokbok. 100 recept som alla baseras på fiskbullar. Och det är mitt signum på alla recepten. Vi slänger in lite blajblaj-texter och så frontar jag på bild på framsidan med en fiskbullsburk i handen, hahaha. Ge mig en halv mille up front och 15% av bokförsäljningen så har vi en deal. Vad säger du Johan, ska vi köra?

Johan: – Jo, det är klart. Det kanske skulle funka, men min budget är nästan slut. Kanske nästa år?

Erik: – Kom igen Johan. Det är ju JAG som ska fronta. Snacka med gubbarna i ledningen så ordnar sig väl budgeten. När allt är klart får du 50 lax av mig för gammal vänskaps skull. Då kan du ju ta med Mona och ungarna till Thailand över julen och bo lite lyxigt som ni pratat om så mycket.

Johan: – Ja, fan. Thailand vore riktigt najs. Vi har ledningsmöte på torsdag. Jag ska se vad jag kan göra.

RIDÅ!

 

Scen 3.

På Johans kontor

Erik: – Du vet ju att jag alltid har haft en dröm om att få köra det här bokprojektet med dig.

Johan: – Jo, jo. Men jag vet inte Erik. Fiskbullar? Borde inte du göra något större?

Erik: – Större? Det är ju det här jag alltid velat göra. Och det är lite bråttom att komma igång nu. Morberg lyckades tjuvkika på mina receptanteckningar och jag tror att han planerar att stjäla hela konceptet. Och du vet ju vilka kontakter han har på Bonnier. Det kan gå fort om han går vidare med det.

Johan: – Morgberg? Va fan, har han fått nys om det här? Jag pratar med ledningen i eftermiddag. Sen kör vi.

 

Scen 4

Klockan 02.15 i baren på Riche i Stockholm

Erik (märkbart berusad på dyrt Rödvin): – Wohoo. Såg du donnan som just gled förbi? Vilken gasell! Kolla här nu Johan, så kanske du lär dig ett och annat. Ge mig 5 minuter att prata med henne så har vi gasellen och hennes väninnor med hem till mig på vickning.

Johan: – Hahaha. Knappast! Det fixar du aldrig.

Erik: – Ska vi slå vad?

RIDÅ!

För en tid sedan hittade jag denna bokraritet i en loppisbutik. ”Erik Lallerstedt lagar fiskbullar. Gott, snabbt billigt”. Min första tanke var att detta förmodligen måste vara Eriks absoluta lågvattenmärke i sin karriär. En skapelse i ren desperation, ett dårfullt tilltag eller ett skämt. Kikar man lite närmare i boken kan man hitta bilder på fiskbullsrätter i olika konstellationer med allehanda tillbehör. Erik har till synes med kärlek skapat en massa recept och bilderna är färgranna. Men boken andas desperation även om den innehåller fantasifulla receptingresser som denna:

”Har du ätit pilgrimsmusslor? Förmodligen inte. De flesta av oss vanliga dödliga har aldrig sett skymten av dylika delikatesser, än mindre smakat. För Erik däremot är det ett av livets glädjeämnen, och det var han som upptäckte att den kära musslan faktiskt har vissa likheter med en fiskbulle.”

Om jag träffar Erik någon gång kommer jag fråga honom om hur det gick till i verkligheten när bokidén kläcktes, för det vill jag verkligen veta.

  • by Mats
  • posted at 3:39 e m
  • mars 16, 2012

    Show Comments

    No Comments


    Add comment